Jag bryr mig om dig - du betyder så otroligt mkt för mig. Du har hjälpt mig igenom så många svåra stunder här i livet - varför sluter du dig för mig nu.... Jag vill vara där för dig som du varit där för mig. Släpp in mig dela dina tankar med mig, allt blir lättare om vi delar bördan.

I nöd och lust har vi lovat varandra, vi har kämpat vi har slitit, vi har skrattat å gråtit - stå inte där ensam. Jag finns här om du vill. 

Var på en utbildning/föreläsning i veckan å han tog upp maslows behovstrappa...hade i stort sett glömt hur den är uppbyggd men var nyttigt att bli påmind.

Att varje steg måste vara uppfyllt innan man kan ta nästa - det går inte hoppa över ngt. En stor anledning till osämja, depressioner å apati finns om steget betydelse/respekt inte fylls....det behövs väldigt lite för att det ska väga över. Kännerigen mig i situationen, har snuddat vid ordet respekt tidigare. Känns som att däri finns en stor knut i mitt liv :-(  ( skriver flokigt nu men men ) , i december senast pratade jag å mannen om vikten av att lita på varandra i mitt sinne likställs det med att respektera varandras önskemål. Saker hände som fick mig att känna mig disrespekterad å det ligger kvar å gnager i mig hela tiden. Min tilltro fick en rejäl törn, jag känner mig osäker, sviken å av den anledningen tvivlar jag även på mina känslor å mina beslut.

Jag vet att det går båda hållen men iblanbd undrar jag hur mkt vi ska klara av........kärleken är stark men hur stark? Var drar vi gränsen? Jag är van att känna så här i omgångar men är det nån mer i familjen som känner det oxå? Tankarna går givetvis till barnen - hela tiden försöker jag hålla dem främst men just nu vet jag inte vad som är rätt å vad som enbart finns i mitt huvud. 

Jag vet inte vart jag ska börja å har ingen aning om hur det ska sluta, funderingarna snurrar runt runt - vad är bäst för alla parter? Hur kommer vi vidare? Hur envis ska man vara? Vad är att ge upp just nu? Är det att fortsätta likadant el är det att söka förändring???? Hur vet man, hur kommer man till ett svar?

Så många frågor o jag har inga enkla svar att ge....

Har gjort några försök tidigare å gör nu ännu ett....mest för mig, att skriva av mig lite. 

Så många tankar å känslor snurrar i mitt huvud å min kropp. Funderar på vad å varför jag är som jag är för tillfället.. Trött, sur, energilös - vet vad jag bör göra men hittar ingen motivation till saker å ting. 

Istället fylls jag av dåligt samvete å en känsla av otillräcklighet. Orkar inte engagera mig i barnen å mannen, allt känns tungt. Enda gången jag inte tänker är på jobbet, där släpper jag allt å fokuserar hundra procent på uppgiften.

Jag klamrar mig fast vid vetskapen att barnen å mannen älskar mig som jag är å de är mitt allt!!